Den svarta hingsten

Han galopperade runt i manegen, snabbt, snävt men kontrolerat. Aldrig hade jag Hanna Olsson sett en så vacker häst. Bara i mina drömmar kom den svarta hingsten galopperande mot mig. Jag satt upp och skulle få känna hur underbar han var, men alltid vaknade jag just i det ögonblicket. Darkblood var helt underbar. Jag har gått förbi boxen många gånger och sätt han ståtligt stå där med sitt hovskägg och långa man. Friesrar är helt underbara varelser.

Efter showen hände något oväntat, Darkblood’s ägarinna kom fram till mig och sa

-          Du.. Detta kommer kanske lite oväntat men jag har sätt dig i stallet några gånger och du handskas ganska bra med hästar. Jag har sett dig kolla på Darky ganska ofta och jag gissar att du gillar honom, ellerhur?

Utan att vänta på svar fortsatte hon

-          Skulle du kunna tänka dig att sköta Darky? Jag har inte riktigt lika mycket tid som förr. Och du får såklart rida honom då och då. Vad säger du?

-          Jj-ja, stammade jag. Självklart ville jag sköta Darky men tänk om jag skulle skada honom? Nej, får inte tänka så.

Nu var jag alltså skötare på Darky. Jag kunde inte riktigt förstå det själv. Jag gick i alla fall till stallet varje dag. Eftersom jag bara fick rida när Rebecca var i stallet samtidigt som mig så tränade jag och Darky väldigt mycket från marken och fritt. Vi byggde upp en stark relation till varandra. En kall vinterdag, närmare bestämt 24: december kom Rebecca när jag ryktade Darky. Hon hämtade sadel och träns, då förstod jag att jag skulle få rida.

-          Jag tänkte som en julklapp. Jag har ju inte varit i stallet så mycket så du kunnat rida. Du har väll skött honom i ca ½ år nu?

Tänk jag har varit skötare i ½ år men inte ridit honom än. Det hade jag glömt. Nu stod jag bredvid den stora hingsten, jag kände modet sjunka men nu kom jag ihåg att han följt mig som en hund i hagen och, ja, överallt. Nu skulle min dröm slå in… Nu satt jag där i sadeln och skrittade. Jag var spänd så Darky stannade.

-          Var inte så spänd! Skrek Rebecca.

Nu slappnade jag av, vilken skillnad från den stötiga skritten innan till den mjuka och spänstiga skritten som han nu gick i. Nu var det trav. Den var som en dröm, det kändes som om jag svävade bland molnen. Så underbart var det. Nu kom galoppen… jag har aldrig varit så lycklig. Det kändes som om jag flög fram.

Veckan efter var inte så bra. Jag blev sjuk, magsjuk. Jag hade varit det i endast 2 dagar när telefonen ringde, det var Rebecca

-          Du måste komma till stallet! Darky är jätte orolig, han har bara sprungit fram och tillbaka i hagen i 2 dagar nu. Du måste komma, annars springer han väll ihjäl sig eller något. Jag är rädd för att han kommer bryta ett ben. Det är ju halt ute nu, nästan grät Rebecca.

-          Jag kommer… sedan la jag på.

Vad skulle jag göra nu? Mamma skulle aldrig tillåta att jag gick till stallet nu. Men jag måste.

Jag sprang till stallet, där stod Rebecca och Darky. Direkt när han såg mig blev han sitt vanliga jag.

Visste att det skulle funka, mumlade Rebecca.

Även fast att jag var magsjuk fick jag gå till stallet. Vissa nätter sov jag i hans box. En dag var jag frisk, men när jag kom till stallet var något fel. Darky gnäggade inte sitt vanliga gnägg som han brukade göra. Han hade inte huvudet utanför box kanten. Jag gick närmare boxen, Darky låg ner, försökte rulla sig, hade panik i ögonen. Jag tog en grimma och ett grimskaft. Tänkte: kolik, måste få upp honom, jag fick upp honom, började gå med Darky medans jag ringde till Rebecca.

-          Kom till stallet! Darky har kolik! Sedan la jag på och hoppades.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag hittade en novell eller början på en novell som jag skrev för kanske ett halv år sedan eller något. Vad tycker ni om den? Ska jag fortsätta att skriva på den? Vad tycker ni?